I Sverige finns flera olika former av tvångsvård som kan bli aktuella när en persons behov av vård inte kan tillgodoses på frivillig väg. Tvångsvård innebär att en individ vårdas mot sin vilja, vilket bara får ske under vissa förutsättningar och enligt särskilda lagar. Den som är föremål för tvångsvård har rätt till ett offentligt biträde. Det offentliga biträdet utses av domstolen och bekostas av staten.
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) används när ett barn eller en ungdom far illa och inte får det skydd eller den omvårdnad de behöver, antingen på grund av hemmiljön eller det egna beteendet. Beslut om vård enligt LVU fattas av förvaltningsrätten efter ansökan från socialnämnden. I akuta fall kan socialtjänsten omhänderta barnet direkt.
Den psykiatriska tvångsvården regleras i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Den kan tillämpas när en person lider av en allvarlig psykisk störning och motsätter sig nödvändig vård.
Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) tillämpas när en person som har begått ett brott lider av en allvarlig psykisk störning. Domstolen kan då besluta om rättspsykiatrisk vård istället för fängelse. Denna vårdform kan kombineras med särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att domstol även måste godkänna om patienten ska få skrivas ut.
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) gäller vuxna personer som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel riskerar att allvarligt skada sig själva eller andra. Tvångsvård enligt LVM kan bli aktuell när frivillig vård inte är möjlig och personen behöver skydd och rehabilitering. Det är förvaltningsrätten som beslutar om LVM-vård efter ansökan från socialnämnden.