Enligt Föräldrabalken (FB) har ett barn rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Lagen erkänner dock även att det kan finnas andra personer som barnet har en nära och betydelsefull relation till. Dessa personer kan exempelvis vara mor- och farföräldrar, tidigare styvföräldrar, vuxna syskon eller andra närstående.
Vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med dessa personer tillgodoses.
Om barnets umgänge med en annan närstående person inte tillåts av vårdnadshavare, kan socialnämnden vid behov ansöka om umgänge hos tingsrätten. En person som inte är vårdnadshavare kan däremot inte själv göra ansökan, även om det rör umgänge med den personen.
Mor- och farföräldrar kan i vissa fall beviljas rätt till umgänge med sitt barnbarn. Detta är särskilt aktuellt om de haft en nära och regelbunden kontakt med barnet och om fortsatt umgänge anses vara till barnets bästa. Domstolen gör en individuell prövning i varje enskilt fall där barnets behov och relationens betydelse bedöms.
Utöver mor- och farföräldrar kan även andra närstående, såsom tidigare styvföräldrar, vuxna syskon eller familjevänner, ansöka om umgängesrätt. Det avgörande är att umgänget är till barnets bästa och att relationen anses vara betydelsefull för barnets välmående och utveckling.
Vid prövningen av om andra än föräldrarna ska ha rätt till umgänge görs en noggrann bedömning utifrån barnets bästa. Faktorer som vägs in är:
I samtliga fall är det domstolen som gör en helhetsbedömning och beslutar om umgänge ska beviljas utifrån barnets bästa.
