Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), förkortad LPT, är till för att kunna ge vård till personer med allvarlig psykisk ohälsa som inte själva kan fatta beslut om sin vård. Syftet är att skydda personer med allvarlig psykisk ohälsa som inte själva förstår sitt behov av vård och som riskerar att skada sig själva eller andra. Tvångsvård enligt LPT är alltid en sista utväg och den får endast användas när frivillig vård inte är möjlig.
För att tvångsvård ska vara tillåten enligt LPT krävs att följande villkor är uppfyllda:
Den psykiska störningen kan till exempel vara psykos, svår depression med självmordsrisk eller bipolär sjukdom i akut fas.
För att tvångsvård med stöd av LPT ska bli aktuellt måste först en legitimerad läkare genomföra en undersökning. Om det finns skäl till tvångsvård skrivs ett vårdintyg och personen förs till en psykiatrisk avdelning för vidare bedömning. Det är chefsöverläkaren på den psykiatriska avdelningen som inom 24 timmar från att vårdintyget utfärdats måste avgöra om patienten ska tas in för psykiatrisk tvångsvård. Det får alltså inte vara samma läkare som utfärdar vårdintyget och som beslutar om psykiatrisk tvångsvård.
Ett beslut om tvångsvård från chefsöverläkaren gäller i upp till fyra veckor. Om vården behöver fortsätta längre än så krävs att chefsöverläkaren ansöker om fortsatt vård hos förvaltningsrätten. Det är alltså domstolen som avgör om tvångsvården ska förlängas. Tvångsvården kan förlängas med sex månader i taget så länge förvaltningsrätten anser att kraven för tvångsvård är uppfyllda.
Vid beslut om fortsatt tvångsvård hålls vanligtvis en muntlig förhandling i förvaltningsrätten. Syftet är att alla berörda ska få möjlighet att ge sin syn på saken och komplettera den skriftliga informationen som består av bland annat vårdintyg, läkarjournaler och chefsöverläkarens ansökan eller patientens överklagande.
Förhandlingen hålls på förvaltningsrätten men patienten deltar tillsammans med sitt offentliga biträde via videolänk från vårdinrättningen. Förhandlingar i domstolar är som utgångspunkt offentliga, men när det gäller mål om tvångsvård beslutar domstolen oftast att förhandlingen ska hållas bakom stängda dörrar. Det betyder att förhandlingen omfattas av sekretess och att bara de som är direkt berörda får vara med vid förhandlingen.
Förvaltningsrättens beslut om tvångsvård kan alltid överklagas till Kammarrätten.
Om man har tvångsvård kan vårdpersonalen i undantagsfall göra saker som är direkt emot patientens vilja. Tvångsåtgärderna får endast användas för att avvärja akuta situationer som är farliga för patienten eller någon annan.
Vid LPT kan läkaren besluta om:
Psykiatrisk tvångsvård enligt LPT kan ske i två olika former: sluten vård och öppen vård. Båda vårdformerna innebär att vården ges mot personens vilja eller utan dennes samtycke, men graden av frihet och övervakning skiljer sig åt.
Det är chefsöverläkaren som beslutar om en patient ska övergå från sluten till öppen tvångsvård. Detta sker när patientens tillstånd stabiliserats så att det inte längre finns behov av ständig övervakning, men där det fortfarande bedöms finnas en risk om vården helt upphör.
Öppen psykiatrisk tvångsvård är en mildare form av tvångsvård där patienten inte alltid är inlagd på sjukhus men ändå står under vårdens kontroll. Den kan beslutas när patientens tillstånd förbättrats så att det inte längre finns behov av sluten dygnetruntvård men tvångsvård fortfarande är nödvändigt.
Vården sker oftast i hemmet eller i annan öppen form men patienten måste följa vissa föreskrifter (villkor) som till exempel att:
Om patienten inte följer dessa föreskrifter eller om patientens tillstånd försämras kan patienten omedelbart återföras till sluten vård genom ett så kallat intagningsbeslut enligt 11 b § LPT.
Sluten vård innebär att personen är intagen på en psykiatrisk vårdavdelning med begränsad rörelsefrihet. Patienten får inte lämna avdelningen fritt och kan vara föremål för särskilda tvångsåtgärder, exempelvis medicinering utan samtycke, avskildhet eller kroppsvisitation.
Som anhörig till en person som vårdas med stöd av LPT kan sjukvårdens sekretessregler medföra att insynen begränsas. Oftast försöker dock personalen samverka med familjen om det gynnar patienten. Den som är intagen med stöd av LPT har också oftast rätt att hålla kontakten med sina närstående och därför möjlighet att ringa sina anhöriga om patienten vill det.
Eftersom behandlingen under vårdtiden ska ske i samråd med patientens närstående om det inte anses olämpligt brukar även närstående ha en möjlighet till viss insyn trots den strikta sekretess som råder.
