Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, vanligen kallad LVU, är en svensk tvångslagstiftning som ger socialtjänsten möjlighet att besluta om vård utan samtycke. Lagen gäller barn och ungdomar under 21 år och är avsedd att skydda unga personer i situationer där det finns en allvarlig risk för deras hälsa eller utveckling, och där frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen inte är tillräckliga.
LVU tillämpas när frivilligt stöd inte räcker till för att undanröja riskerna i barnets tillvaro. Det kan handla om situationer där föräldrar motsätter sig hjälp, eller där den unge själv inte vill ta emot de insatser som erbjuds. Lagen är en så kallad skyddslagstiftning och är utformad för att sätta barnets behov i första rummet.
Socialnämnden får ansöka om vård om:
”det kan antas att den unge far illa till följd av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet.”
Det kan handla om att barnet far illa på grund av exempelvis:
LVU kan också användas om den unge själv:
”utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom sitt eget beteende.”
Detta kan till exempel handla om:
Både vårdnadshavare och den unge kan få ett offentligt biträde, som då utses av domstolen. Olika personer får som huvudregel varsitt biträde. Föräldrar kan dock ibland få ett gemensamt och även syskon kan ha samma biträde. Biträdet ska hjälpa till att föra den enskildes talan inför domstolen.
Socialnämnden i barnets hemkommun är ansvarig för att utreda barnets situation och därefter ansöka om LVU om den vård man bedömer att barnet är i behov av inte kan ges på frivillig väg. Det är sedan Förvaltningsrätten som beslutar om ansökan från Socialnämnden angående vård enligt LVU ska beviljas eller inte.
I särskilt brådskande fall har socialnämnden rätt att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Ett sådant beslut innebär att barnet eller den unge tas från sitt hem direkt och Förvaltningsrätten prövar beslutet i efterhand.
När förvaltningsrätten beslutar att ett barn eller en ungdom ska vårdas med stöd av LVU, blir socialtjänsten ansvarig för att genomföra vården. Det innebär att socialtjänsten ska planera, samordna och följa upp insatserna för barnet. Målet är att ge trygghet, stabilitet och stöd, samt att skydda barnet från de risker som lett till tvångsvården.
Placeringen görs i regel utanför det egna hemmet, och beslutet grundas på vad som är bäst för barnet eller den unge. Det finns tre huvudsakliga former av placering i form av familjehem, HVB-hem eller SIS-institutition.
Ett familjehem är en privat familj som på uppdrag av socialtjänsten tar emot ett barn i sitt hem. Det kan vara en familj barnet inte känner sedan tidigare, men ibland kan det även vara en släkting eller annan närstående (så kallat nätverkshem).
Familjehem passar särskilt när:
Målet med ett familjehem är att barnet ska få leva i en miljö som liknar ett vanligt hem med vuxna som ger en stabil omsorg och trygghet. Barnet deltar ofta i skola och fritidsaktiviteter på orten, och vården inriktas på stabilitet och anknytning. Socialtjänsten har regelbunden kontakt med både barnet och familjehemmet. Man upprättar en vårdplan och följer upp hur barnet har det, både känslomässigt och praktiskt.
Ett HVB-hem är ett professionellt boende där personal finns på plats dygnet runt. Det kan likna ett kollektivt boende där flera ungdomar bor samtidigt. Personalen är utbildad för att ge stöd, struktur och ibland även behandling.
HVB-hem är aktuellt när:
Målet med att placera ett barn i ett HVB-hem är att ge struktur i vardagen, bryta negativa beteendemönster och förbereda den unge för att kunna återvända till ett hem, eget boende eller annat stöd. Det finns ofta behandlingsprogram och rutiner kring skola, sysselsättning och samtal som barnet får ta del av. Socialtjänsten och personalen på HVB-hemmet samarbetar kring vårdplanen. Den unge har vanligtvis en kontaktperson på hemmet och det görs regelbundna bedömningar om placeringen fungerar eller behöver ändras.
SIS-hem är statliga institutioner som tar emot ungdomar med särskilt allvarliga beteendeproblem. Det är den enda placeringsformen där tvångsåtgärder som inlåsning, avskiljning och visitation får användas. Verksamheten regleras särskilt i lagen (1990:52) om vård av unga och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).
SIS är aktuellt när:
Målet med en SIS-placering är att stabilisera en mycket svår livssituation och inleda en förändringsprocess. Ofta kombineras vården med behandlingsinsatser, undervisning och individuella program. Vården kan vara relativt långvarig, men ska ändå upphöra så snart det inte längre finns grund för tvångsvård. Verksamheten på SIS är strikt reglerad och socialtjänsten följer noggrant hur vården utvecklas.
Enligt 21 § LVU ska vården upphöra så snart vården inte längre är nödvändig. Du kan läsa mer om hur och när vård enligt LVU upphör här.
