Begreppet ”socialt nedbrytande beteende” finns i 3 § LVU och används som grund för tvångsvård när en ung person har en livsföring som anses vara så skadlig att den kan motivera ett omhändertagande. För att ett barn eller en ungdom ska kunna omhändertas enligt LVU krävs att frivillig vård inte är tillräcklig och att det finns ett kvalificerat vårdbehov. Detta vårdbehov ska vara en konsekvens av antingen hemmiljön (miljöfallen, enligt 2 § LVU) eller den unges eget beteende (beteendefallen, enligt 3 § LVU).
Socialt nedbrytande beteende tillhör beteendefallen och syftar på en livsföring som anses allvarligt skadlig för den unges hälsa och utveckling. Exempel på socialt nedbrytande beteende inkluderar:
Det räcker dock inte att den unge uppvisar vissa avvikande beteenden – för att LVU ska tillämpas måste beteendet innebära en påtaglig risk för skada och ha en viss varaktighet och allvarlighetsgrad.
För att socialtjänsten ska kunna besluta om vård enligt LVU krävs att tre kriterier är uppfyllda:
Beslut om LVU fattas av Förvaltningsrätten efter ansökan från Socialnämnden. I akuta fall kan ett omedelbart omhändertagande ske enligt 6 § LVU.
Bedömningen av vad som utgör socialt nedbrytande beteende är inte alltid enkel. Domstolar utgår från rättspraxis och socialtjänstens utredning.
Exempel på faktorer som kan påverka bedömningen: